Jag fick ett brev från Polisen i slutet av förra månaden. Med tanke på brevets innehåll så var det förvånansvärt anspråkslöst – allt det hade var Polisens logotyp och en kort notering utanpå som avslöjade vilken avdelning det hela hade kommit ifrån. I brevet fanns någonting som är långt vanligare än vad de flesta personer antagligen inser; ett bevis på att jag hade rätt att äga ett skjutvapen av kaliber .22. För mig är en vapenlicens ett privilegium; ett bevis från samhället att de anser en laglydig och ansvarsfull nog för att inneha ett vapen.
Låt mig dessutom säga med en gång att jag stödjer begränsningar när det kommer till rätten att köpa och inneha vapen. Att det ska finnas ett behov, att din skjutskicklighet skall bevisas och att det hela ska förvaras säkert i vapenskåp anser jag vara helt rimliga krav. Således anser jag mig tycka att det svenska systemet fungerar väl på pappret. Det begränsar inte mer än det måste, det finns möjligheter att köpa en mängd olika vapen för nästan lika många sportskyttegrenar, väntetiden gör att brottslingar inte anser lagliga vapen vara värda besväret och den sociala kontrollen som en skytteklubb innebär skapar även en trygghet både för medlemmarna och samhället i stort.
Problemet är att pappret inte längre bestämmer hur saker skall göras utan verksamheten verkar ha kapats av individer med sin egen agenda, något som skapat bisarra resultat i bland annat Västra Götaland där en åttafaldig svensk mästare inte tilläts inköpa ännu ett vapen för att kunna tävla mer; ett beslut som tagits av en person som på sin resumé även har den smått uppseendeväckande bragden att försöka hindra en journalist att få ut offentliga dokument trots tre (!) domstolsbeslut i frågan. Som om inte det vore nog är licenstiderna så långa så att flertalet vapenhandlare har gått i konkurs för att de inte får betalt för de produkter som beställts i tid för att betala sina räkningar. Dessvärre så är bekymren för svenska sportskyttar inte slut där.
EU lanserade strax efter terrorattentatet i Paris ett förslag till ett nytt vapendirektiv i unionen; det är svårt att avgöra om det lanserades i all hast därför att chocken över angreppets brutalitet tillfälligt satte deras förmåga till logiskt tänkande ur spel eller om man såg en möjlighet att cyniskt använda dödsoffren för att driva igenom privata åsikter om vapenkontroll. Oavsett vilket får nog det hela anses vara en oerhört stort politisk blunder som antagligen fick motsatt effekt än önskvärt – motståndet mot direktivet materialiserade sig snabbt.
Förslaget skulle bland annat förbjuda semiautomatiska vapen, ställa krav på läkarkontroller innan man sökte licens, totalförbud att sälja vapen via Internet med mera. Andra har redan skrivit långt och bra om problemen med förslagets detaljer – jag tänker inte försöka överträffa Morgonsur på den punkten – förutom att berömma att han skrivit den konsekvensanalys som EU valde att bortse ifrån; antagligen för att en sådan skulle kommit fram till att förslaget stred mot EUs grundlagar på grund av försöken att skapa bindande direktiv.
Det är här vi kommer till det riktiga problemet. Trots det faktum att skytte är en väldigt populär sport inom unionen så verkar det finns en politisk vilja att införa direktiv som begränsar vapenägande som saknar stöd hos en majoritet hos befolkningen. Detta gör att det är svårt att se vilken avsikt man har med direktivet. Om avsikten är – som direktivet själv anger – att begränsa vapen som kan finnas tillgängliga hos brottslingar och terrorister så missar man målet så grovt så att man borde nekas behovsintyg. Vapnet som användes i Köpenhamn var redan olagligt och hade stulits från Danska Försvarsmakten; de vapen som användes vid de franska terroristdåden var insmugglade Kalasjnikovs som blivit över sedan Balkankrigen.
Faktum är att sportskyttar tillhör de mest laglydiga medborgarna i landet och deras och jägarnas vapen anses inte överdrivet stöldbegärliga av brottslingar; vapnen blir vid stöld och kriminellt användande för lätta att spåra. Faktum är att de terrorister som i modern tid har använt vapen de fått på licens för sina avskyvärda handlingar – Peter Mangs och Anders Breivik – över taget inte nämns i förslagets inledning. I min mening pekar på en skrämmande inkompetens när man inte ens kan använda exempel som passar direktivet för att motivera det och således är det svårt att tänka att det inte finns en privat åsikt eller en agenda bakom; att det hela är gammal hederlig populism tvivlar jag på eftersom man i sådana fall redan lagt ner direktivet inför den storm av kritik som det mötts av; Populistiska inlägg av den här sorten brukar gå och självdö om det inte finns större hyllningskörer för dem. Även om några av direktivets dyrkare redan finns bland samma personer som är ansvariga för de svenska problemen inom licensfrågor så är direktivets kritiker långt fler än de som talar för dem.
Problemet stannar inte där utan verkar även återfinnas i den delegation Riksdagen utsett för att diskutera hur direktivet skulle påverka Sverige. Inrikesminister Anders Ygeman har redan lovat på Twitter att man arbetar mot en begränsning av semiautomatiska vapen och begränsade licenstider vilket är lite konstigt för det senare är redan praxis i Sverige idag medans det förra har varit föremål för ett korståg hos somliga politiker och poliser vilket vi redan gått igenom. Vi kan utgå ifrån att dessa och deras motsvarigheter i andra länder inte kommer släppa frågan om semiautomatiska vapen så enkelt och de har en allierad; Regeringens vapenexpert har i den frågan redan valt sida, gått emot Riksdagens vilja i frågan och framför inte landets åsikt till EU.
Med tanke på att Ygeman dessutom talar sig varm för en mer effektiv terrorlagstiftning så är det konstigt att han inte redan avfärdat direktivet i sin helhet; framför allt då sportskytte hjälper både Polis och Försvarsmakt genom att ge deras personal den mängdträning som ger dem mer självsäkerhet och kunskap med sina vapen. Försvarsmakten släppte till och med en film där de visade hur deras personal tävlade i dynamiskt skytte vilket visar vilken vikt myndigheten lägger vid denna skytteform. Myten om att sporten skulle efterlikna eller utbilda väpnad strid är dock felaktig. Än mer konstigt är varför Ygeman väljer att fortsätta att ta direktivet på allvar och inte kräva att det läggs ner i sin helhet vilka andra politiker föredömligt gjort. Som detta inlägg redan visat och återigen kommer att visa så saknar direktivet den för politiken ack så viktiga kopplingen mellan det man vill bekämpa och vad man faktiskt gör med lagstiftningen. Det finns inte en röd tråd mellan terrorism och de vapen som lagligt innehas av unionens medlemmar och det är inte troligt att så någonsin kommer att vara fallet.
Direktivet saknar helt enkelt det för oss skyttar ack så viktiga “Synnerliga skäl”. Direktivets resultat skulle innebära en avsevärd försämring för ett stort antal medborgare att ägna sig åt sin hobby eller tävla i den sport som de lagt ner mycket tid och pengar på utan att det skulle skapa ett större hinder för kriminella att få tag på vapen. Detta är inte en åsikt utan rent faktum. Polisen och Tullen har i flera år vittnat om hur enkelt det är att smuggla in vapen i landet eller köpa dem; när en av landets medier försökte för att se hur lätt det var så tog det dem fem timmar att få tag i ett skjutvapen och detta utan att ha ett större antal kontakter vilket antagligen ökar tillgången och kanske även sänker priset.
Samtidigt har liknande förbud inte fungerat alls i andra länder; När USA förbjöd vapentypen AR-15; ett populärt semiautomatiskt vapen så hade det knappt någon effekt alls på brottsligheten; en trend som även återspeglas i Australien. Samma sak återfinns i Storbritannien där legalt vapenägande är högst begränsat sedan nittiotalet men ej heller där har man lyckats få ordentlig bukt med de vapen som används av brottslingar. Direktivets enda offer är enbart de personer som redan förtjänat samhällets förtroende genom att använda och förvara sina vapen lagligt och ansvarsfullt och dessa personer har inte förtjänat den här behandlingen. Således anses direktivet sakna synnerliga skäl och bör avslås med omedelbar verkan.
